Jag laddade hem Kate Bushs gamla Wuthering Heights idag på Itunes. Lite av sentimentala skäl. Ã…r 1987 var jag i Berlin och upplevde spänningen av fascistsoldater, beväpnade med automatkarbiner, som misstänkt granskade oss då vi åkte in i Ästberlin.
Under några år efter 1990 någon gång bodde mina föräldrar i London, då min pappa jobbade som korre där för Aftonbladet. Bladet hade då en tjänstebostad i denna trevliga stad — ett litet konstigt hus på Hillsleigh Rd i det nu så fashionabla Notting Hill (känt från filmen med Hugh Grant).
Häromveckan filmade vi i London. På en ledig stund tog jag tunnelbanan bort och plåtade vårt gamla hus.
Bland annat minns jag hur vackert förfallen denna biograf var. Undrar om den ens var öppen. Nu är den spiffy & dandy. Annat som jag minns var den sunkiga videobutiken (ersatt av ren kedje-variant) och spritaffären Odd-Bins (finns kvar).
Ett annat fint minne är hur jag brukade jogga runt Hyde Park på mornarna. Nu promenerande jag min gamla runda, tillbaka till centrala London. Och så blev jag sådär skönt vemodig (men det kanske berodde på att jag kvällen innan supit loss med min kompis Johans frus lillasyster – vemodet stärktes av en viss baksmälla).
Nu är fotograf Markus och jag hemma igen, efter våra kinesiska äventyr i Shanghai. Det har varit en intressant och skrämmande resa. Kina idag påminner mycket om Nazityskland 1935. En vidrig regim som döljer sig bakom ett leende, året innan en olympisk propagandaoffensiv.
För den som lyckas glömma/förtränga diktaturens mardrömslika hemskhet finns ändå en hel del positivt.
En sak jag redan saknar är smaken hos den kinesiska frukten. Äpplena, till exempel. Jag insåg i Kina att jag aldrig tidigare i mitt liv ätit ett riktigt äpple. En smaksensation!
Under resans gång blev vi tillfrågade av hemmaredaktionen om vi kunde filma en kines som dricker mineralvatten ur flaska. Men det låter sig inte göras. En kines dricker istället varmt te, gärna i medhavd termos (som i denna taxibil).
Markus filmar gärna. Allt. Han slutar inte förrän man slår honom i huvudet med en lotusrot.
Det råder Bondfeber i Kina just nu. Regimen har aldrig tidigare tillåtit en Bondfilm att visas, vilket gör att nya Casino Royal är omåttligt populär. Nämnda Bondfilm används såklart för att sälja andra produkter …
Vår vistelse här i Shanghai kan meteorologiskt sammanfattas i ett ord: Svinkallt. Men idag kom våren! Cirka 20 grader i den strålande solen och helt underbart. Markus och jag tog en lunch med kinesiska tapas utomhus i en mysig liten park.
Som synes är parken mindre idylliskt placerad bredvid ett kluster av “elevated roads”, en sorts lokala små motorvägar mitt inne i stan. Men bilarna störde inte vår underbara vår- och matupplevelse.
Inte heller störde bilarna alla brudpar som fotograferades i solen. Folk gifter sig som aldrig förr i Kina just nu. Men det beror inte på spirande romantik, utan på att detta år (ett “hundår” som tar slut 16 februari vid det kinesiska nyåret) enligt traditionen är det bästa året på 60 år att gifta sig på.
Men det är inte hela historien.
Nästa år blir inte bara ett grisår. Det blir ett “gyllene grisår”! Det vill säga det bästa året på 60 år att skaffa barn på.
Kineserna verkar alldeles galet besatta av detta. Grisar avbildas överallt och magarna har redan börjat puta. Så om du läser detta och känner dig lite sugen på en bebis, så vet du vad du har att göra. Kärt besvär!
Antalet bilar i Beijing ökar med tusen stycken. Per dag!
Jag vet inte vad siffran är för Shanghai, men eftersom denna stad har cirka dubbelt så många invånare som Beijing (15 miljoner gentemot åtta) så borde den ligga runt 2.000 stycken. En otrolig ökningstakt, som självklart sätter sina spår.
Lägg till detta mångdubbelt så många tvåtaktmotordrivna mopeder så förstår du att Kinas trafik bidrar i mycket hög grad till växthuseffekten.
Jag ser en hel del reklam för miljöbilar i shanghai, men hittills har jag inte sett en enda rulla på gatorna. Möjligen bortsett från poliser som kör elektriska golfbilar på trottoarer och små elektriska skotrar (kallade “silent death”, då man inte hör dem komma). Mest slående för en besökare är annars trafiksäkerhetssituationen.
Trafikkulturen präglas av en tid då bilar knappt fanns. Den är kulturellt intressant, eftersom trafikregler inte verkar existera i befolkningens medvetande. Istället vill man till varje pris behålla frid — det vill säga undvika krockar och överkörningar. Jag fick tidigt rådet att “dont make any sudden moves” då jag passerar gator. Detta system av minimal friktion fungerar någorlunda, då bilar konstant kör mot rött över övergångsställen.
Men för en utomstående står det klart att det behövs en trafikpolitisk kulturrevolution.
Det dör 600 personer i trafiken i Kina. Varje dag. Förarutbildningen är tydligen patetisk. Några timmar på en övningsbana — och sedan ut i den kaotiska Shanghaitrafiken. Bilar, cyklar, mopeder, fotgängare och kärror väller in från alla håll samtidigt. Och då en krock mellan en cykel och en fotgängare kunde resultera i blåmärken blir det nu döden istället.
Hur den stormande bilismen ska undvika att bli en global uppvärmnings-katastrof vete fåglarna.
Bilden föreställer en japansk snabbmatskedja, som har lokaler överallt. Mycket populär!
Under historiens gång har Japan anfallit Kina. Den japanska krigföringen har ofta varit kriminellt grym och japanerna utförde vidrigheter som massakern i Nanking. NE skriver:
I det i augusti 1937 inledda japansk-kinesiska kriget blev dåvarande huvudstaden N. ett av japanernas första anfallsmål. Efter förödande flygbombning stormades staden, intogs och skövlades 13 december 1937. Olika siffror finns på antalet dödsoffer, det torde ha legat över 300 000; tusentals kvinnor våldtogs. Världsopinionen förskräcktes över vad som kom att kallas “the rape of Nanking”. Händelsen har under efterkrigstiden förgiftat de kinesisk-japanska relationerna, inte minst p.g.a. Japans ovilja att erkänna och be om ursäkt för övergreppen.
Dagens kineser tycks mig ha en dubbel inställning till sitt grannland i öster. Dels finns där beundran och man låter sig även inspireras av Japans uppvaknande som ekonomisk stormakt för några årtionden sedan. Men där finns andra känslor som är betydligt starkare. Hat.
Jag tog till exempel upp den europeiska kolonialismen med en bildad och smart ung kinesisk man. Han svarade: “Äsch, det var väl inget. Japanerna var mycket värre mot oss än engelsmännen.” En annan person hoppades på ett krig mot Japan, då han skulle kunna få döda tusentals japaner.
Japan gör å andra sidan inte mycket för att stärka sina aktier. De kallar nämnda massaker i Nanking för en “incident” och har inte vett att göra upp med sin historia. Men det hindrar inte att kineserna älskar japansk mat. Inte minst sushi.
Denna film är från en sushirestaurang, som serverar maten på rullband. Detta sätt att äta sushi på fanns i Gallerian i Stockholm för några år sedan. Men sedan denna restaurang lades ner kan man inte äta sushi på detta ursmarta vis i Stockholm (i Australien åt jag sushi enligt samma system fast med modelljärnväg istället).
Absolut godast (enligt mig) är dock det japanska teppanyaki-köket. Det är dessutom hur kul som helst att kolla på. Kocken lagar maten på en jättestor stekhäll, framför gästerna. Teppanyaki finns i Stockholm också, till exempel på Hasseludden. Skillnaden är priset. Här får man en fantastisk teppanyaki-lunch för cirka 20 kronor.
Vi har varit ute med min gode vän Bo Perssons dotter Frida (till höger) och hennes flickvän Karin. Sist jag träffade Frida var hon cirka 10 år gammal och jag visade henne och pappa Bo Vasamuseet.
Nu är hon 20 år, ska jobba som engelskalärare i Shanghai och vi hade hur kul som helst. Först nudlar, sedan drinkar i den tefatslikande baren i Radissons skyskrapa.
Igårkväll var ett stort ögonblick — jag och Markus var hembjudna till vår hjälpande urinvånare Jessie. Hennes mamma Yuefang och pappa Haozhen skulle bjuda oss på hemlagad middag. Oj vilken måltid det blev!
Jessies mamma (ovan) hade lagat ett 50-tal rätter, som serverades i en aldrig sinande ström. Vilket jobb! Och så gott det var!
Jessie är ogift och bor därför fortfarande hos föräldrarna, på typ 15 kvm. Lägenheten består av en säng, ett bord, en soffa och ett pyttelitet kök. Thats it. Jag skämdes en hel del, eftersom jag och min familj gnäller över att vi är fyra som bor i en tvåa på 53 kvm. Lyx i jämförelse!
Den enda maträtt jag hade viss tveksamhet inför var denna, kallad “hundraårigt ägg”. Kokta ägg grävs ner i jorden och förvaras där en längre tid, dock kanske inte i 100 år. Resultatet är en sort svartblått jox som … ja … du kan säkert tänka dig själv. Smakade dock mest ägg.
Kvällen avslutades med drinkar i baren, högst upp i Radissons skyskrapa (47 våningar). Surrealistiska flickor sjöng popdängor och jag övertalade Markus att köpa segelbåt. Där ser man vad ett par Long Island Ice Tea kan göra.
Idag filmade vi på den kinesiska landsbygden, strax väster om den pittoreska och mycket gamla fiskebyn Xitang. Efteråt kunde vi ta en promenad i byn, som på senare år mest blivit känd för att Tom Cruise jagar runt här i slutscenerna i filmen Mission Impossible III.
Här några bilder från idag. Foto: HENRIK ARNSTAD
Nedan en scen ur Mission Impossible III, där herr Cruise kutar fort och är mycket arg i Xitang. Filmen utspelar sig dessutom till stor del i Shanghai, där alla är mycket stolta över detta faktum.
