Idag kom ny statistik över namngivning i riket. Ingen topplista för mina barn Movitz och Lo, eftersom dessa namn fortfarande är mycket ovanliga. Men den kanske är en ändring på gång?
När Movitz föddes delade han detta tilltalsnamn med cirka tio andra svenskar. Nu ser det ut så här enligt SCB:
Förnamn
Det finns ingen kvinna som har namnet Movitz som förnamn.
Det finns 76 män som har förnamnet Movitz. Av dessa har 37 namnet Movitz som tilltalsnamn.
Angående Lo är det ännu mer intressant, eftersom namnet är könsneutralt:
Förnamn
Det finns 570 kvinnor som har förnamnet Lo. Av dessa har 204 namnet Lo som tilltalsnamn.
Det finns 298 män som har förnamnet Lo. Av dessa har 80 namnet Lo som tilltalsnamn.
Ner vi Valand så tar jag en spårvagn
och vid Masthugget kliver jag åååv
Sen går jag till kvarteret där du bodde
och minns en tid av kärlek, utan krååååv
En fläskkarré med plommon
va allt jag ville hååå
i köket ditt, i Majorna, Mariiiiii
En fläskkarré med plommon
en folköl, det blir brååå
det är lycka i ett litet etuiiii
Men så en kväll sa du till mig:
“Jå e graviiid”
Å då rusade jag ut och tänkte:
“Nej, nu är det nog. Nu får det va slut.”
Och klämd mellan ljuset från Älvsborgsbron
och en avlägsen dörbymatch på Ullevi
så kändes det som hela stan sjöng
sjöng för mig, och min Mari:
En fläskkarré med plommon
va allt han ville hååå
i köket ditt, i Majorna, Mariiiiii
En fläskkarré med plommon
och annars kan du dra!
så va de inte me att de blev viii
En fläskkarré med plommon
ja, de går la bra
(å ja behöver rengöras, mariii)
Å ja va lite kär i dig
men mera kär i kött
så frugan nu hon har ett slakteriii
ja, frugan nu hon har ett slakteri
– där fick du tji!
Årets uppmärksammande av Förintelsens minnesdag i tisdags – den 27 januari – har passerats. För oss som hoppats att dagen skulle bli ett högtidlighållande av värden som försoning, medmänsklighet och humanism blev dagen ett misslyckande.
På grund av massakrerna i Gaza omgärdades istället högtiden av kontroverser.
Detta är oändligt sorgligt – närmast en fortsättning på den stora tragedi Förintelsen innebär, även för dagens Europa. Problemet är att syftet med Förintelsens minnesdag förblir oklart. Vad är det vi egentligen högtidlighåller?
I grunden är svaret mycket enkelt.
Lördagen den 27 januari 1945 befrias förintelselägret Auschwitz-Birkenau av Röda armén, som rycker fram mot Tyskland österifrån. Förintelsen hade inletts sommaren 1941 i samband med Operation Barbarossa – Tysklands stora anfall mot Sovjetunionen – för att nå sin industriella fas efter januari 1942 och den ökända Wannseekonferensen. Uppemot 1,6 miljoner människor dödas i Auschwitz-Birkenau. Ett mördande som alltså upphör på den aktuella dagen.
Frågan som aktualiserades i år är om dagen enbart handlar om Förintelsen. Om så är fallet så ska naturligtvis inte andra – och senare – brott mot mänskligheten nämnas denna dag. Det talas ibland om ”relativisering” av Förintelsen, det vill säga att jämförelser med andra folkmord och massmord riskerar att nedvärdera den nazistiska brottsligheten, utifrån dess unika ställning i världshistorien. Det ligger mycket i sådana farhågor.
Å andra sidan kan man utifrån denna ståndpunkt begrunda vilken roll Förintelsens minnesdag innehar inför framtiden.
För mig personligen så har den hoppfulla devisen ”aldrig mer” en allmänt mänsklig innebörd. Om inte minnet av Förintelsen tillåts stå som bålverk mot alla typer av massakrer, folkmord och storskaliga krigsförbrytelser mot civila så infinner sig en hemsk tanke: Var de miljoner offer som Nazitysklands brottslighet medförde förgäves? Har vi – för att använda en tyvärr sliten klyscha – ingenting lärt av historien?
Det gäller att komma ihåg att alla förbrytelser av denna art anses ”kontroversiella” av samtiden. Så var även fallet med judeförföljelserna inför Förintelsens start, inte minst i Sverige där ”det antisemitiska bakgrundsbruset” förhindrade medmänsklighet. Så var även fallet efter Förintelsens start – då väst såg judiska flyktingar som ”la vermine juive” (en benämning från Vichyfrankrike – ”den judiska ohyran”).
Som småbarnsförälder ser jag i döda barns ögon även hela mänsklighetens barn. Inklusive mina egna. I detta skräckscenario spelar barnens ”rastillhörighet” (det existerar inga mänskliga ”raser”, lär oss den moderna biologin), religion eller etnicitet ingen roll. Utifrån denna min personliga ståndpunkt sträcker sig frasen ”aldrig mer” ut över hela mänskligheten.
Även in i hopplöshetens Gaza.
The Ink Spots — four home-cooking boys from up Harlem way — är med som soundtrack i nya Fallout, upptäckte jag idag när jag laddade hem videor från denna kommande blockbuster-titel. Hurra!
