Henrik Arnstad @ webbsidor.com

Personlig blogg för journalisten och författaren Henrik Arnstad

Om stridsvagnar och Sveriges försvar

Posted on | January 16, 2014 | No Comments

strv

Jag och min stridsvagn, Gotland sommaren 1987.

Jag utsätts dagligen för en massa förtal och hat via den svenska fascismens webbplatser och sociala medier. Det är en del av hur Sveriges bruna löss — avpixlade och andra — arbetar för att nedmontera den svenska demokratin, genom att försöka tysta demokratiska röster. Och det är för jävligt.

Denna gång sprids uppgiften att jag inte gjort min värnplikt som stridsvagnschef på P18 i Visby 1987-1988. Jaha? Först ryckte jag bara på axlarna, men ångrade mig eftersom konferensen “Folk och försvar” nyligen avslutats och försvarspolitiken är aktuell i debatten. Specifikt: Hur ska Sverige försvara sig, om det angrips? Hur ska Sverige agera om situationen i Europa destabiliseras?

“You’re in the army now”

Jag ryckte in i det militära en solig sommardag 1987, som värnpliktigt befäl (PB) på regementet P18 i Visby. Ett pansarregemente som inte längre existerar. Några andra värnpliktiga hängde i fönstren, begapade oss som nyligen stigit av Gotlandsfärjan och de spelade Status Quo:s “You’re in the army now” ur sin bergsprängare. Vi inkvarterades på Livkompaniet, fick uniformer och togs till de stridsvagnar som skulle bli våra andra hem under de kommande månaderna.

Detta var kalla krigets 1980-tal, krigets sista årtionde som inte alls var särskilt kallt. Tvärtom var motsättningarna mellan Nato och Warszawa-pakten skarpa och Sverige var fortfarande “militärstaten Sverige”, som min vän professorn och militärhistorikern Kent Zetterberg benämnt perioden 1945-1989. Den svenska militärmakten blev under 1950-talet enorm.

Strv 102 Centurion

centurion-main-battle-tank-2_777x600.jpg.opt691x533o0,0s691x533Bland annat köptes 1953 in nya stridsvagnar, brittiska Centurion. Det var en av dessa som skulle bli min, i Sverige kallad Stridsvagn 102. Denna vagn hade ursprungligen skapats för att möta tyska Tiger-stridsvagnar under andra världskriget, men hann knappt börja levereras innan kriget var slut. Med andra ord var den fullständigt antik när jag blev stridsvagnschef på Gotland 1987.

Visserligen hade vagnens artilleri uppgraderats med laserbaserad avståndsmätning, måldator och annat modernt. Men mekaniken var i hemskt skick. Vagnen var ytterst långsam och när vi åkte ut på manöver med en pluton på morgonen (tre vagnar) så brukade det bara dröja ett par timmar innan två vagnar var utslagna på grund av tekniska problem. Motorerna var Rolls Royce Meteor, som från början sades ha suttit i Spitfire-plan under kriget, men som återvunnits på detta vis. Ofta startade de överhuvudtaget inte.

Skorvar från Churchills dagar

800px-Stridsvagn_103_Revinge_2013-1Detta var alltså pansarnäven i Sveriges armé under kalla kriget, en krigsmakt som många idag ser tillbaka på med nostalgi. Gamla skorvar från Winston Churchills dagar skulle kasta en anfallande fiende tillbaka i havet. De nyare svenskkonstruerade vagnarna — Stridsvagn S — sades vara ännu sämre. Vi värnpliktiga begrep att det aldrig skulle gå. Själv började jag undra vad jag egentligen gjorde på Gotland, medan månaderna gick. Jag blev “demoraliserad” som det heter.

Våra befäl — löjtnant Olle och major Tommy — var bra och duktiga människor. Men det märktes att de inte heller trodde vi kunde göra någon nytta i våra Centurion. De pratade istället drömmande om den tyska moderna stridsvagnen Leopard II. Efter nära åtta månader hade jag fått nog, efter att ha tillbringat gotländsk vinter i tält och stridsvagn på Tofta skjutfält. Jag ville hem till Stockholm och börja jobba. Befälen lät mig också villigt avbryta min utbildning, jag var nog en av de sämsta stridsvagnschefer de sett. En gång körde vi över en lastbil med vagnen, minns jag. Mitt betyg från P18 var på rekordlåg nivå, men jag brydde mig inte.

Värnkanonsoldat

Efteråt krigsplacerades jag som menig på en värnkanon vid Upplandskusten, har jag för mig. Värnkanonerna var avmonterade stridsvagnstorn som återanvändes som fast kustartilleri. Men 1989 upphörde kalla kriget och jag slapp göra repövningar. Min värnkanon såg jag aldrig, men min stridsvagn kan ha varit en av dem som stod utanför museet Arsenalen som vitmålade konstverk för en tid sedan.

Hur summerar jag detta? Jo, poängen är att det är lätt att tala om att “hela Sverige ska försvaras”, men att göra det i praktiken är enormt dyrt. Överallt ska det finnas utrustning, som dessutom åldras fort och måste ersättas. Det erfor världen under andra världskriget. Exempelvis Italien hade börjat rusta för tidigt, så den dyra materielen från tidigt 1930-tal som hade inköpts var antikverad 1940.

Kämpande demokrati

strv 2Men att rusta för krig handlar också om motivation. Det var denna som knäcktes hos mig, 1987-1988. Jag ryckte in villig att med vapen i hand försvara Sveriges frihet, oberoende och demokrati mot yttre fiender (Sovjetunionen). Jag lämnade utbildningen desillusionerad. Numera är jag övertygad om att de största hoten mot Sveriges frihet inte består i anfallande moskoviter, utan hos inhemska fascister. De bruna lössens femte kolonn. Mot dessa går det inte att använda stridsvagnar, utan enbart en kämpande demokrati.

Likväl hoppas jag att min gamle fine löjtnant Olle, som vad sägs fortfarande bor kvar i Visby, är lite glad över att svenska armén till slut fick de tyska Leopard II-vagnarna. Det vore roligt att få provköra en sådan!

Om mina barns namn…

Posted on | January 25, 2010 | No Comments

Idag kom ny statistik över namngivning i riket. Ingen topplista för mina barn Movitz och Lo, eftersom dessa namn fortfarande är mycket ovanliga. Men den kanske är en ändring på gång?

När Movitz föddes delade han detta tilltalsnamn med cirka tio andra svenskar. Nu ser det ut så här enligt SCB:

Förnamn
Det finns ingen kvinna som har namnet Movitz som förnamn.
Det finns 76 män som har förnamnet Movitz. Av dessa har 37 namnet Movitz som tilltalsnamn.

Angående Lo är det ännu mer intressant, eftersom namnet är könsneutralt:

Förnamn
Det finns 570 kvinnor som har förnamnet Lo. Av dessa har 204 namnet Lo som tilltalsnamn.
Det finns 298 män som har förnamnet Lo. Av dessa har 80 namnet Lo som tilltalsnamn.

Kolla själv på http://www.scb.se/Pages/NameSearch____259432.aspx.

Segling Åland-Stockholm sommaren 2010

Posted on | January 21, 2010 | No Comments

Tack till Martin för en utsökt videoproduktion!

Kandidatkursen på Stockholms universitet

Posted on | August 20, 2009 | No Comments

Idag registrerades jag på kandidatkursen i historia vid Stockholms universitet. Studierna kommer att pågå hela hösten — det ska bli kanonskoj!

Hemliga bilder från Sverigedemokraternas EU-valvaka

Posted on | June 16, 2009 | No Comments

Hemliga bilder från Sverigedemokraternas EU-valvaka from Avanti Video on Vimeo.

Scooterpremiär i Stockholm

Posted on | May 22, 2009 | No Comments

En fläskkarré med plommon

Posted on | March 25, 2009 | No Comments

Å förekommen anledning publicerar jag detta:

Ner vi Valand så tar jag en spårvagn
och vid Masthugget kliver jag åååv
Sen går jag till kvarteret där du bodde
och minns en tid av kärlek, utan krååååv

En fläskkarré med plommon
va allt jag ville hååå
i köket ditt, i Majorna, Mariiiiii

En fläskkarré med plommon
en folköl, det blir brååå
det är lycka i ett litet etuiiii

Men så en kväll sa du till mig:
“Jå e graviiid”
Å då rusade jag ut och tänkte:
“Nej, nu är det nog. Nu får det va slut.”
Och klämd mellan ljuset från Älvsborgsbron
och en avlägsen dörbymatch på Ullevi
så kändes det som hela stan sjöng
sjöng för mig, och min Mari:

En fläskkarré med plommon
va allt han ville hååå
i köket ditt, i Majorna, Mariiiiii

En fläskkarré med plommon
och annars kan du dra!
så va de inte me att de blev viii

En fläskkarré med plommon
ja, de går la bra
(å ja behöver rengöras, mariii)

Å ja va lite kär i dig
men mera kär i kött
så frugan nu hon har ett slakteriii
ja, frugan nu hon har ett slakteri
— där fick du tji!

Förintelsens minnesdag

Posted on | February 4, 2009 | No Comments

Årets uppmärksammande av Förintelsens minnesdag i tisdags – den 27 januari – har passerats. För oss som hoppats att dagen skulle bli ett högtidlighållande av värden som försoning, medmänsklighet och humanism blev dagen ett misslyckande.
På grund av massakrerna i Gaza omgärdades istället högtiden av kontroverser.

Detta är oändligt sorgligt – närmast en fortsättning på den stora tragedi Förintelsen innebär, även för dagens Europa. Problemet är att syftet med Förintelsens minnesdag förblir oklart. Vad är det vi egentligen högtidlighåller?
I grunden är svaret mycket enkelt.
Lördagen den 27 januari 1945 befrias förintelselägret Auschwitz-Birkenau av Röda armén, som rycker fram mot Tyskland österifrån. Förintelsen hade inletts sommaren 1941 i samband med Operation Barbarossa – Tysklands stora anfall mot Sovjetunionen – för att nå sin industriella fas efter januari 1942 och den ökända Wannseekonferensen. Uppemot 1,6 miljoner människor dödas i Auschwitz-Birkenau. Ett mördande som alltså upphör på den aktuella dagen.

Frågan som aktualiserades i år är om dagen enbart handlar om Förintelsen. Om så är fallet så ska naturligtvis inte andra – och senare – brott mot mänskligheten nämnas denna dag. Det talas ibland om ”relativisering” av Förintelsen, det vill säga att jämförelser med andra folkmord och massmord riskerar att nedvärdera den nazistiska brottsligheten, utifrån dess unika ställning i världshistorien. Det ligger mycket i sådana farhågor.
Å andra sidan kan man utifrån denna ståndpunkt begrunda vilken roll Förintelsens minnesdag innehar inför framtiden.

För mig personligen så har den hoppfulla devisen ”aldrig mer” en allmänt mänsklig innebörd. Om inte minnet av Förintelsen tillåts stå som bålverk mot alla typer av massakrer, folkmord och storskaliga krigsförbrytelser mot civila så infinner sig en hemsk tanke: Var de miljoner offer som Nazitysklands brottslighet medförde förgäves? Har vi – för att använda en tyvärr sliten klyscha – ingenting lärt av historien?

Det gäller att komma ihåg att alla förbrytelser av denna art anses ”kontroversiella” av samtiden. Så var även fallet med judeförföljelserna inför Förintelsens start, inte minst i Sverige där ”det antisemitiska bakgrundsbruset” förhindrade medmänsklighet. Så var även fallet efter Förintelsens start – då väst såg judiska flyktingar som ”la vermine juive” (en benämning från Vichyfrankrike – ”den judiska ohyran”).

Som småbarnsförälder ser jag i döda barns ögon även hela mänsklighetens barn. Inklusive mina egna. I detta skräckscenario spelar barnens ”rastillhörighet” (det existerar inga mänskliga ”raser”, lär oss den moderna biologin), religion eller etnicitet ingen roll. Utifrån denna min personliga ståndpunkt sträcker sig frasen ”aldrig mer” ut över hela mänskligheten.
Även in i hopplöshetens Gaza.

Essä i DN om finska koncentrationsläger

Posted on | September 10, 2008 | No Comments

Essän som den ser ut på dn.se

Idag publicerar DN min essä om finska koncentrationsläger under andra världskriget (sidan sex i kulturdelen). Den finns även att läsa via dn.se.

Ink Spots i nya Fallout-spelet

Posted on | September 7, 2008 | No Comments

The Ink Spots — four home-cooking boys from up Harlem way — är med som soundtrack i nya Fallout, upptäckte jag idag när jag laddade hem videor från denna kommande blockbuster-titel. Hurra!

keep looking »