Massakern på Charlie Hebdo och massakern på Utøya är varandras syskon. Demokratin i Europa utmanas idag av antidemokratin, i form av identitära rörelser som vill skapa ett annat samhälle.
Ett Europa präglat av politiskt våld, fundamentalism, rasism, ultranationalism, polarisering och hat mot ”de andra”.
Den enda hållbara motkraften mot detta är den kämpande demokratin. Vi demokrater måste ta strid för den centrala demokratiska idén: inkludering.
Troligen är det ingen slump att attentatet 7 januari ägde rum i Frankrike, ett land präglat av ultranationalistiska och rasistiska framgångar. Det var i Frankrike den så kallade neofascismen konstruerades, från 1968 och framåt och vid valet till Europaparlamentet 2014 blev rasistiska Front National landets största parti.
Den identitära utmaningen
Terrordådet mot Charlie Hebdo är en spegelbild av denna politik. Den våldsbejakande islamistiska terrorn utgör samma hot mot demokratin. Likheten med rasismen är att även denna ideologi är identitär. Den exkluderar ”de andra” och mördar dem, vilket skedde i Paris igår liksom i Syrien och Irak via ISIS. Ömsesidigt kommunicerar rasismen och fundamentalismen med varandra, i en vidrig symbios. Resultatet blir radikalisering. Bägge rörelserna utgår från varandras våldsamma retorik för att legitimera sig själva. Rasisten kräver ”yttrandefrihet” för sin egen rasism, men försöker censurera kritik via mordhot och våld. Fundamentalisterna i Paris gjorde detsamma gentemot Charlie Hebdo.
Vi har idag glömt bort vad demokrati egentligen innebär, vi pekar främst på dess yttre attribut. Men den innersta kärnan är att hela samhället ska tillåtas jämlikhet i sin kommunikation med staten. Där ska inte existera exkluderingar, tvärtom strävar demokraten efter inkludering utifrån hela samhällets bredd.
Väckarklockor
Under kampen för demokrati i Sverige handlade det om att alla människor skulle få rösta. Men striden för demokrati tog inte slut med detta, utan är allt viktigare idag. Rasisten vill exkludera ”de andra”, liksom fundamentalisten.
Utøya och Charlie Hebdo är förvisso väckarklockor. Men de riskerar att utnyttjas på fel sätt, om vi tror att mer exkludering i offentligheten (rasistisk propaganda, fundamentalistiska manifestationer, etc.) är lösningen.
Det är precis tvärtom. Låt oss hedra offren från Utøya och Charlie Hebdo genom att fortsätta bygga demokratin, genom mer inkludering. Först då kan vi vända denna vidriga utveckling, som inledde året 2015.
Kämpande demokrati och medmänsklighet är lösningen. Vi måste ständigt påminna oss om detta!
