Jag och min stridsvagn, Gotland sommaren 1987.
Jag utsätts dagligen för en massa förtal och hat via den svenska fascismens webbplatser och sociala medier. Det är en del av hur Sveriges bruna löss — avpixlade och andra — arbetar för att nedmontera den svenska demokratin, genom att försöka tysta demokratiska röster. Och det är för jävligt.
Denna gång sprids uppgiften att jag inte gjort min värnplikt som stridsvagnschef på P18 i Visby 1987-1988. Jaha? Först ryckte jag bara på axlarna, men ångrade mig eftersom konferensen “Folk och försvar” nyligen avslutats och försvarspolitiken är aktuell i debatten. Specifikt: Hur ska Sverige försvara sig, om det angrips? Hur ska Sverige agera om situationen i Europa destabiliseras?
“You’re in the army now”
Jag ryckte in i det militära en solig sommardag 1987, som värnpliktigt befäl (PB) på regementet P18 i Visby. Ett pansarregemente som inte längre existerar. Några andra värnpliktiga hängde i fönstren, begapade oss som nyligen stigit av Gotlandsfärjan och de spelade Status Quo:s “You’re in the army now” ur sin bergsprängare. Vi inkvarterades på Livkompaniet, fick uniformer och togs till de stridsvagnar som skulle bli våra andra hem under de kommande månaderna.
Detta var kalla krigets 1980-tal, krigets sista årtionde som inte alls var särskilt kallt. Tvärtom var motsättningarna mellan Nato och Warszawa-pakten skarpa och Sverige var fortfarande “militärstaten Sverige”, som min vän professorn och militärhistorikern Kent Zetterberg benämnt perioden 1945-1989. Den svenska militärmakten blev under 1950-talet enorm.
Strv 102 Centurion
Bland annat köptes 1953 in nya stridsvagnar, brittiska Centurion. Det var en av dessa som skulle bli min, i Sverige kallad Stridsvagn 102. Denna vagn hade ursprungligen skapats för att möta tyska Tiger-stridsvagnar under andra världskriget, men hann knappt börja levereras innan kriget var slut. Med andra ord var den fullständigt antik när jag blev stridsvagnschef på Gotland 1987.
Visserligen hade vagnens artilleri uppgraderats med laserbaserad avståndsmätning, måldator och annat modernt. Men mekaniken var i hemskt skick. Vagnen var ytterst långsam och när vi åkte ut på manöver med en pluton på morgonen (tre vagnar) så brukade det bara dröja ett par timmar innan två vagnar var utslagna på grund av tekniska problem. Motorerna var Rolls Royce Meteor, som från början sades ha suttit i Spitfire-plan under kriget, men som återvunnits på detta vis. Ofta startade de överhuvudtaget inte.
Skorvar från Churchills dagar
Detta var alltså pansarnäven i Sveriges armé under kalla kriget, en krigsmakt som många idag ser tillbaka på med nostalgi. Gamla skorvar från Winston Churchills dagar skulle kasta en anfallande fiende tillbaka i havet. De nyare svenskkonstruerade vagnarna — Stridsvagn S — sades vara ännu sämre. Vi värnpliktiga begrep att det aldrig skulle gå. Själv började jag undra vad jag egentligen gjorde på Gotland, medan månaderna gick. Jag blev “demoraliserad” som det heter.
Våra befäl — löjtnant Olle och major Tommy — var bra och duktiga människor. Men det märktes att de inte heller trodde vi kunde göra någon nytta i våra Centurion. De pratade istället drömmande om den tyska moderna stridsvagnen Leopard II. Efter nära åtta månader hade jag fått nog, efter att ha tillbringat gotländsk vinter i tält och stridsvagn på Tofta skjutfält. Jag ville hem till Stockholm och börja jobba. Befälen lät mig också villigt avbryta min utbildning, jag var nog en av de sämsta stridsvagnschefer de sett. En gång körde vi över en lastbil med vagnen, minns jag. Mitt betyg från P18 var på rekordlåg nivå, men jag brydde mig inte.
Värnkanonsoldat
Efteråt krigsplacerades jag som menig på en värnkanon vid Upplandskusten, har jag för mig. Värnkanonerna var avmonterade stridsvagnstorn som återanvändes som fast kustartilleri. Men 1989 upphörde kalla kriget och jag slapp göra repövningar. Min värnkanon såg jag aldrig, men min stridsvagn kan ha varit en av dem som stod utanför museet Arsenalen som vitmålade konstverk för en tid sedan.
Hur summerar jag detta? Jo, poängen är att det är lätt att tala om att “hela Sverige ska försvaras”, men att göra det i praktiken är enormt dyrt. Överallt ska det finnas utrustning, som dessutom åldras fort och måste ersättas. Det erfor världen under andra världskriget. Exempelvis Italien hade börjat rusta för tidigt, så den dyra materielen från tidigt 1930-tal som hade inköpts var antikverad 1940.
Kämpande demokrati
Men att rusta för krig handlar också om motivation. Det var denna som knäcktes hos mig, 1987-1988. Jag ryckte in villig att med vapen i hand försvara Sveriges frihet, oberoende och demokrati mot yttre fiender (Sovjetunionen). Jag lämnade utbildningen desillusionerad. Numera är jag övertygad om att de största hoten mot Sveriges frihet inte består i anfallande moskoviter, utan hos inhemska fascister. De bruna lössens femte kolonn. Mot dessa går det inte att använda stridsvagnar, utan enbart en kämpande demokrati.
Likväl hoppas jag att min gamle fine löjtnant Olle, som vad sägs fortfarande bor kvar i Visby, är lite glad över att svenska armén till slut fick de tyska Leopard II-vagnarna. Det vore roligt att få provköra en sådan!
