Jag läser på Nationalencyklopedins utmärkta webbplats att det idag är exakt sex år sedan filmen Crouching Tiger — Hidden Dragon hade premiär i Stockholm.
Jag har så många minnen kring denna film. Jag såg filmen med två personer som på den tiden var nära vänner. Den ene förstod sig inte alls på filmens storhet, medan jag och min andre vän var djupt tagna av denna fantastiska skapelse av Ang Lee. Ett par år sedan var dessa personer inte längre mina vänner. Vi blev faktiskt fiender över Irakkriget. Jag argumenterade ursinnigt mot denna onda dumhet, medan mina vänner argumenterade för kriget utifrån någon sorts likgiltighet. Så här efteråt är det en klen tröst att jag hade rätt. Förlorad vänskap är alltid tråkigt.
Ett annat minne från filmvisningen är att min Karin var borta på en lång resa. Det hela slutade i frieri på en karibisk strand i Venezuela. Men såren från denna mörka och gråa vinter finns i mig än.
Fast filmen är lika lysande nu som då.
Jag håller med dig, den här filmen är helt fantastisk!
Man ska inte förlora vänskap över oenighet i politik. Att tycka olika är en guds gåva! Människor som tycker lika är läskiga, tycker jag.