Ebbe och socialdemokratin

Ebbe Carlsson har åter blivit aktuell, tack vare boken som journalisten Anders Isaksson skrivit. Den verkar intressant och finns på min läslista, som tyvärr är alltför lång just nu.

Yrsa Stenius skriver om boken i Aftonbladet. Hon nämner en sak, om den homosexuelle Carlsson:

De intensiva inbördes bindningarna försvagades knappast av Ebbe Carlssons uppenbara förälskelse i Hans Holmér […]

Det må vara som det vill med detta. Själv minns jag främst dagen då Ebbe Carlsson avled. Nyhetssändningarna var fulla av olika personer som öste lovord över Carlssons gärning. Med ett undantag. Nuvarande TV4-chef Jan Scherman sade (fritt citerat ur mitt minne):

Det är naturligtvis beklangansvärt att Ebbe Carlsson avlidit i en fruktansvärd sjukdom. Samtidigt måste man minnas detta: Ebbe Carlsson var rättsrötan personifierad.

Detta uttalande har gjort att jag alltid haft en stor respekt för Jan Scherman. Att i ett sådant ögonblick våga säga sanningen. Den uttrycker också det grundläggande problemet med socialdemokratin. Yrsa Stenius pekar i sin krönika idag på att situationen efter Palmemordet var unik och att extraordinära åtgärder (som att använda Ebbe Carlsson) var förklarliga.

Ändå återstår frågan. Vilket var värst för Sverige? Mordet på statsministern eller det haveri som efterspelet innebar? Mördaren gick fri. Personligen är jag övertygad om att han idag är död. Den insatte vet vem jag talar om. Med ebbar och Hans Holmér blev det istället en mördarjakt med klara rasistiska inslag. Santionerad av en socialdemokrati som hade mycket svårt med skiljeliner mellan rätt och fel. Denna svaghet var inget nytt för socialdemokratin utan hade sitt ursprung exempelvis i Geijer-affären.

Förhoppningsvis innebär det generationsskifte inom partiet vi ser idag en förändring.

Leave a Reply