Sverige är upp-och-nervända landet angående EU, skrev jag i samband med EMU-valet 2003:
Ingen politisk rörelse är så EU-positiv i Europa som miljöpartiet. Rörelsen arbetar hårt för att EU ska bli mer federalt, för att på så sätt bekämpa de gränsöverskridande miljöproblemen. Det är därför naturligt att det finns svenska miljöpartister som låtit sig färgas av likasinnade.
Miljöförstöringen är ett internationellt fenomen — då måste även politiken bli internationell för att möta de nya utmaningarna. Likaså är den europeiska vänstern EU-positiv. EU-motståndet hittas oftast hos konservativa partier, exempelvis i Storbritannien.
Ända sedan då jag jobbade med riksdagsvalet 2002 har jag anat att mp:s språkrör Peter Eriksson i hemlighet har insett hur bakvänd hans partis inställning i EU-frågan är. Och Maria Wetterstrand lever med en finländsk miljöpartist. Hon vet hur naturligt det är att vara grön och EU-förespråkare.
Nu har Maria och Peter kommit ut ur sina respektive garderober. Det är bra.
Å andra sidan vet alla hur det brukar bli på miljöpartiets kongresser. Den i stort sett vettiga partistyrelsen körs över av diverse tomtenissar och elallergiker. Och med tanke på hur profilerat partiet varit i sitt bakvända EU-motstånd kommer troligen inte någon medlemsomröstning att ge något annat än ett rungande “nej”.
Och att det svenska kommunistiska nationalistpartiet — med Lars Ohly i spetsen — skulle ändra sig är knappast mer sannolikt.
