{"id":670,"date":"2017-09-11T09:43:44","date_gmt":"2017-09-11T08:43:44","guid":{"rendered":"http:\/\/www.webbsidor.com\/?p=670"},"modified":"2017-09-11T09:58:27","modified_gmt":"2017-09-11T08:58:27","slug":"om-hans-alfredsons-livslanga-fascination-for-ondskan","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.webbsidor.com\/?p=670","title":{"rendered":"Om Hans Alfredsons livsl\u00e5nga fascination f\u00f6r ondskan"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Hans Alfredson \u00e4r d\u00f6d. Kanske var han den st\u00f6rste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De b\u00e4gge kompletterade varandra.<\/p>\n

Men d\u00e4r Danielsson till\u00e4t sig sj\u00e4lv framh\u00e5lla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes m\u00f6rkret hos Alfredson \u00e4ven offentligt.<\/p>\n

Jag har sedan l\u00e4nge lagt m\u00e4rke till att de flesta rollfigurer Alfredson gav sig sj\u00e4lv (i samarbetet med Danielsson hade han denna makt) p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt var onda. Ibland lekfullt elaka, som skurken Ruskprick i Saltkr\u00e5kan-filmen “Skr\u00e5llan, Ruskprick och Knorrhane” (1967) eller fiskaren Garbo i “Att ang\u00f6ra en brygga” (1965). Ibland sammansatt onda, som Pablo Picassos fader Don Jos\u00e9 i “Picassos \u00e4ventyr” (1978), d\u00e4r Jos\u00e9 har ett komplext f\u00f6rh\u00e5llande till den genialiske sonen. Jos\u00e9 st\u00f6ttar men utnyttjar ocks\u00e5 Pablo Picasso, s\u00e4rskilt mot slutet d\u00e5 f\u00f6rh\u00e5llandet fader-son \u00f6verg\u00e5r i ren exploatering (Jos\u00e9 blir \u00e4ven nazist med SS-graden\u00a0med graden “Hauptbahnhof” vilket betyder “centralstation”).<\/p>\n

\"\"<\/a>Alfredsons oj\u00e4mf\u00f6rligt djupaste fridyk l\u00e5ngt ner i ondskan utg\u00f6rs av romanen “En ond man” (publicerad 1980), d\u00e4r ett av kapitlen filmatiserades 1982 som “Den enfaldige m\u00f6rdaren”.<\/p>\n

Jag vet inget svenskt verk som v\u00e5gar engagera sig s\u00e5 intensivt med ondskans innersta v\u00e4sen, som “En ond man”.\u00a0I sex kapitel knyts olika m\u00e4nnisko\u00f6den samman, alla p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt p\u00e5verkade av bokens onde man, fabrik\u00f6r H\u00f6glund. I vissa av kapitlen skymtar H\u00f6glund enbart i kulissen, i andra framtr\u00e4der han i helfigur. Hans ondska \u00e4r s\u00e5 avgrundsdjup att han — oavsett den relation han har till m\u00e4nniskorna — lyckas f\u00f6rst\u00f6ra m\u00e4ngder av liv, b\u00e5de direkt och indirekt.<\/p>\n

Sj\u00e4lvklart gav Alfredson sig sj\u00e4lv rollen som H\u00f6glund, i filmatiseringen.<\/p>\n

Jag minns att Alfredson, n\u00e4r han intervjuades om boken p\u00e5 1980-talet, menade att ondskans v\u00e4sen utg\u00f6rs av tomhet. Godhet uppfyller en m\u00e4nniska, ondska \u00e4r avsaknad av detta inneh\u00e5ll. Ett h\u00e5l i sj\u00e4len. En brist. Jag minns ocks\u00e5 att jag var os\u00e4ker p\u00e5 om jag h\u00f6ll med Alfredson. Och jag tror inte att han var helt \u00f6vertygad sj\u00e4lv, om sin teori.<\/p>\n

\"\"<\/a>Det var just d\u00e4rf\u00f6r han aldrig, under sin levnad, upph\u00f6rde utforska ondskan. I en av sina sista roller, som polis inom ett hemligt och olagligt polisn\u00e4tverk i filmatiseringen av Stieg Larssons Millenium-serie (2010), fortsatte Alfredson utforska ondskan. Ett s\u00f6kande som nu har avslutats, n\u00e4r Sverige l\u00e4gger ett av sina st\u00f6rsta genier till vila.<\/p>\n

Tack f\u00f6r allt, Hans Alfredson. Du har gett mig mycket. P\u00e5 gott och p\u00e5 ont.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Hans Alfredson \u00e4r d\u00f6d. Kanske var han den st\u00f6rste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De b\u00e4gge kompletterade varandra. Men d\u00e4r Danielsson till\u00e4t sig sj\u00e4lv framh\u00e5lla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes …<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":671,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"jetpack_post_was_ever_published":false,"footnotes":""},"categories":[26,29],"tags":[],"class_list":["post-670","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-kultur","category-litteratur"],"jetpack_featured_media_url":"https:\/\/www.webbsidor.com\/wp-content\/78069.jpg","jetpack_sharing_enabled":true,"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/670","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=670"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/670\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":687,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/670\/revisions\/687"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/671"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=670"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=670"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.webbsidor.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=670"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}