Seglinge på Ã…land, där pappa Lennart var sommarbarn som liten. Än hade sedan dess ett eget litet rum i hans hjärta.
Oväntat hittade jag min far i tidningshögen i morse. Av en slump började jag bläddra i reklambilagan Det nya Stockholm, som låg inuti DN. Och där! Längst ner på sidan 22. En bild på pappa — och en helt underbar liten krönika, med rubriken “Stockholm. Min stad!”:
Jag minns mycket väl den somriga morgon jag allra första gången upptäckte Stockholms skönhet. Så där så det riktigt kändes i hjärtat och själen.
Det var i början av 1950-talet, jag var i 12-årsåldern och hade som sommarbarn på lilla åländska ön Seglinge fått följa med ombord på knubbiga fiskeskutan “Gerd”, som fraktade tiotusentals levande kräftor och matiga gäddor. Hela långa vägen över Ã…lands hav, genom nattens vindstilla skärgård, till kräftskivornas väntande Stockholm.
En ljuvlig, ljust blåhimlig och gryningsvarm augustidag tuffade vi igenom Karl Johan-slussen in till Kornhamnstorg för att lasta av de muntert kloknäppande lådorna, beundrade av morgontidiga stockholmare.
Solen steg och glittrade mjukt i Riddarfjärden, fönstren blänkte uppe på Mariaberget, Stadshuset borta på Kungsholmen hälsade oss, tegelrött, med glada guldreflexer från sina tre gyllene kronor, spännande dofter kittlade näsan; en säregen blandning av stadsluft, saltsjö och mälarvatten.
Jag stod där, storögd i fören, och kände hur bröstet fylldes av någonting nytt och skönt, något jag aldrig känt förut. Så väldig och vacker den var. Stockholm. Min stad!
[…]
Visst känner man en smekning från Bellmans epistel? “Solen glimmar blank och trind”. Och kanske en förklaring till min fars märkliga fascination för båtmässor? Vem vet. Fint randat i alla fall, farsan. Hela krönikan hittar du i denna pdf (sid 22).
ps. Allt om minnestunden 27 mars hittar du längre ner på denna blogg, i pappa-tråden.
