Hans Alfredson är död. Kanske var han den störste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De bägge kompletterade varandra.
Men där Danielsson tillät sig själv framhålla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes mörkret hos Alfredson även offentligt.
Jag har sedan länge lagt märke till att de flesta rollfigurer Alfredson gav sig själv (i samarbetet med Danielsson hade han denna makt) på något sätt var onda. Ibland lekfullt elaka, som skurken Ruskprick i Saltkråkan-filmen “Skrållan, Ruskprick och Knorrhane” (1967) eller fiskaren Garbo i “Att angöra en brygga” (1965). Ibland sammansatt onda, som Pablo Picassos fader Don José i “Picassos äventyr” (1978), där José har ett komplext förhållande till den genialiske sonen. José stöttar men utnyttjar också Pablo Picasso, särskilt mot slutet då förhållandet fader-son övergår i ren exploatering (José blir även nazist med SS-graden med graden “Hauptbahnhof” vilket betyder “centralstation”).
Alfredsons ojämförligt djupaste fridyk långt ner i ondskan utgörs av romanen “En ond man” (publicerad 1980), där ett av kapitlen filmatiserades 1982 som “Den enfaldige mördaren”.
Jag vet inget svenskt verk som vågar engagera sig så intensivt med ondskans innersta väsen, som “En ond man”. I sex kapitel knyts olika människoöden samman, alla på något sätt påverkade av bokens onde man, fabrikör Höglund. I vissa av kapitlen skymtar Höglund enbart i kulissen, i andra framträder han i helfigur. Hans ondska är så avgrundsdjup att han — oavsett den relation han har till människorna — lyckas förstöra mängder av liv, både direkt och indirekt.
Självklart gav Alfredson sig själv rollen som Höglund, i filmatiseringen.
Jag minns att Alfredson, när han intervjuades om boken på 1980-talet, menade att ondskans väsen utgörs av tomhet. Godhet uppfyller en människa, ondska är avsaknad av detta innehåll. Ett hål i själen. En brist. Jag minns också att jag var osäker på om jag höll med Alfredson. Och jag tror inte att han var helt övertygad själv, om sin teori.
Det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan. I en av sina sista roller, som polis inom ett hemligt och olagligt polisnätverk i filmatiseringen av Stieg Larssons Millenium-serie (2010), fortsatte Alfredson utforska ondskan. Ett sökande som nu har avslutats, när Sverige lägger ett av sina största genier till vila.
Tack för allt, Hans Alfredson. Du har gett mig mycket. På gott och på ont.
