År 1947 gjorde schlagern “Jag är en kocka på ångbåten Rullaren” succé i Sverige. Skriven av Lennart “Pim-Pim” Falk och framförd av Elisabeth “Bullan” Weijden (bild) drev sången med populärkulturen om sjömän, som hade “en flicka i varje hamn”.
Kockan på ångbåten Rullaren, den fruktade Blonda Kristin “känner konsten att fixa en man” och vände könsrollerna ut och in.
Eftersom jag just nu läser maritimhistoria på Stockholms universitet och därmed studerar de maskulina normer som gäller för gestalten sjömannen, så intresserade jag mig för “Jag är en kocka på ångbåten Rullaren”. Bakgrunden var den politiska och sociala process, som gjorde det möjligt med kvinnor ombord på fartygen.
Det hade varit närmast en omöjlighet under segelfartygens tid. ”Med sin blotta närvaro ombord kunde kvinnor enligt myten orsaka oväder, driva fartyg ur kurs och förorsaka stiltje. På vissa fartyg tilläts kaptenens hustru ombord, men många sjömän drog sig för att mönstra på ett sådant osäkert fartyg”, skriver statsvetaren Mattias Agerberg i forskarantologin ”Sjövägen till Sverige”, redigerad av Simon Ekström, Leos Müller och Tomas Nilsson (Universus Academic Press).
Framför allt fackföreningarna bekämpade tanken på kvinnor till sjöss. Männen fick till och med till stånd en riksdagsomröstning 1926, syftande till att via lagstiftning förbjuda företeelsen. Men det kvinnliga sjöfolket organiserade sig och lyckades stoppa förbudet. Dock begränsades kvinnornas roll ombord vanligen till matlagning och liknande sysslor.
Därav igenkänningen hos den svenska allmänheten, när Bullan sjöng 1947 följande roliga och utmanande text om den mansslukande kockan (bild till vänster på ångbåten “Clive” i Uddevalla hamn, 1947):
En sjöman älskar salta sjön,
det tjatas alltid om.
Men sjöfolk finns av bägge kön,
Det vet jag eftersom:
Jag är en kocka på ångbåten Rullaren,
Som smakat saltstänk på sju-åtta hav.
I varje stad och i varje hamn,
en karl viskar ömt mitt namn,
för se män får jag aldrig tillräckligt av.
Jag är en kocka på ångbåten Rullaren,
som tar ett glas med en karl på vart knä.
Jag kysst båd’ röda och gula och vita och blå
och gått på syltor och levt som ett fä!
Och vart jag än i världen far,
var vägen än så lång,
så snor jag in på närmsta bar,
till män och vin och sång!
Jag är en kocka på ångbåten Rullaren,
som känner konsten att fixa en man.
Jag lurar karln i kabyssen in,
och bjud på porto-vin
och smeker hans lilla skälvande hand.
Si hur det tisslar och tasslar kring gatorna,
när som att blonda Kristin går iland.
I en korseld av lågande blickar jag går,
med en nygräddad pudding i hand!
En pojke i var hamn jag har,
men uti Bohuslän,
där sitter i en stuga rar,
min egen hjärtevän.
Jag är en kocka på ångbåten Rullaren,
som rullat hatt och levt farligt – men skönt!
Men så idag kom ett kärleksbrev,
där vännen min lilla skrev:
”Jag har smyckat ditt rum med blommor och grönt.”
”Så kom du hem ifrån ångbåten Rullaren,
till lilla Otto, som längtande går!”
Jag glömde röda och vita och svarta och blå,
och i min porter jag fällde en tår.
Texten är full av referenser till andra sjömansvisor inom den samtida populärkulturen, exempelvis Evert Taubes visa “Linnéa” där Taube sjunger om sin älskade, saknade och bortresta käraste:
I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.
Huruvida Taubes “Linnea” var lika vild med männen som blonda Kristin, får vi aldrig veta. Lyssna nu till Elisabeth “Bullan” Weijdens stämma, via youtube. Tyvärr finns hon inte på Spotify, men Git Magnusson sjunger en inte oäven version av denna roliga gamla schlager (länk till Spotify). Ibland var det bättre förr!
