Vita farmare skjuter australiensiska urinvånare, som hämnd för att de dödat får. Litografi av Alfred Scott Broad (1854-1929). Vita australiensare har än idag en ytterst rasistisk attityd mot landets ursprungsbefolkning.
Jag skriver just nu på en bok om historisk skuld och skuldkänslor. Intressant då att läsa Niklas Ekdals text om ämnet i DN i helgen, apropå Australiens ursäkt till sina urinvånare.
Fenomenet att be om ursäkt för något som förfäderna gjorde åtnjuter viss popularitet idag. Därmed inte sagt att det är en okomplicerad process. Vad innebär egentligen en ursäkt? I andra fall är en ursäkt inrikespolitiskt omöjlig, då den skulle innebära ett förnekande av ett folks identitet. Framför allt gäller detta länder där befolkningen lever i en offermytologi. Själv har jag ju debatterat Finlands alians med Nazityskland 1941-44. Skulle Finland be om ursäkt för de finska koncentrationsläger där tusentals civila ryssar mördades? En omöjlighet.
Det finns också ofta en övertro på ursäktens betydelse, vilket illustreras av Ekdals följande lilla önskedröm:
Den dagen israeler och palestinier erkänner varandras historiska lidande, i stället för att bara se det egna, löser sig gränsproblemet.
Så om palestinierna (av oklar anledning) ber om ursäkt för européernas pogromer — med det västeuropeiska Nazitysklands brott i spetsen — så upphör ockupationen? I don’t think so. Och från andra hållet: Visst vore det fantastiskt om Israel kunde be om ursäkt för sin ockupation. Men innan dess vore det väl naturligt att först sluta ockupera?
Även om Ekdal här går vilse är hans text läsvärd. Själv brottas jag vidare på egen hand med svårigheterna kring historisk skuld. Vi får se vart det bär.
