Fjolårets största läsupplevelse — Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling (i likhet med min bok blev inte heller den nominerad till Augustpriset) — har idag resulterat i att nämnda författare recenserar Den Stora Boken om FNL. Vietnam var nära, av Ã…ke Kilander. Läs recensionen på dn.se!
Boken är enligt Fröberg Idling mycket läsvärd, som sammanfattning av den folkliga svenska kampen mot USA:s krig i Vietnam (2,7 miljoner svenskar skrev under ett upprop mot krigföringen).
Dock lägger Fröberg Idling förtjänstfullt märke till en glidning i boken. Pol Pots röda skräckvälde i Kambodja beskrivs i termer som “förnuftigt”. Kilander är med andra ord oförmögen att se två onda ting samtidigt. Den berättigade kritiken mot USA kan kombineras med kritik mot kommunismens brott. Samma tema jag är inne på i min bloggnotis om Antikommunismens attack på historien.
Detta är min stora skräck om mig själv. Att jag en dag utifrån enögdhet ska försöka ursäkta ondska. Ungefär som Israelvännerna försvarar den grymma ockupationen av Palestina. Eller Jan Myrdal försvarar Pol Pot. Eller Sven Hedins försvar av nazismen.
Må det aldrig hända!
Under tiden fortsätter min respekt för Peter Fröberg Idling att öka. Läs hans bok!
Samma resonemang gäller
Israel/Palestina – Hur kan man kritisera den grymma ockupationen och samtidigt ursäkta terrorism och hylla terrorister som Hizbollah?
USA/Vietnam – Hur kan man kritisera massmord och bomber på den ena sidan men lovorda det/tona ned det på den andra sidan. Ett massmord är ett massmord.
Och faktiskt, likadant ser det ut i de flesta andra konflikter. Men i den svenska debatten är det alltid svartvitt som gäller och den intellektuella dumheten och den blinda romantiken. På den ena sidan står ofta en grym västvärld och på den andra några sorts oskyldiga lamm som försöker försvara sig.
Så fort man försöker göra nån sorts romantik av den ena sidan i en konflikt rör man sig på djupa vatten och riskerar att dras ned i en gyttja.